Idag var det lite underligt som hände.

Bredvid vår vinterhage finns en "springrunda". Där brukar tvåbeningarna ibland släppa ut några hästar, det brukar vara två stora saker och ett gäng mindre, eller såna som oss.

Sen får de här hästarna springa runt banan i några varv inna de stannas upp och får byta varv och springa åt andra hållet !

Första gången det här hände så stod jag i lugn och ro och åt lite när plötsligt en vild gnäggning, som jag inte kände igen, hördes. Jag hoppade till och upp for mitt huvud för jag måste ju kolla vad det där var !

Den här gången när det hände så blev jag nästan lika överraskad, men jag blev också smittad av den glädje som jag hörde och de frustningar som ljöd från springrundan. Det började krypa i benen så jag tänkte äh vad sjutton jag springer lite jag med ! Så blev det.

Svansen åkte i vädret och huvudet högt och så bar det iväg. Jag fick med mig ett helt gäng av busiga unghästar som tyckte det var lika skoj som jag !

Idag när jag stod och åt i godan ro tillsammans med några kompisar, så hörs det plötsligt :

"Det kommer någon ! Skynda vi måste kolla".

Hela vår flock reagera på det och sätter fart mot ljudet av andra hästar ! Plötsligt finns de där bara, två stora jättehästar nästan precis bredvid min hage ! Vad gör de där ?

Men nyfiken som man är så måste man ju snacka lite, så jag frågar en av de där stora hästarna vem hon är. Hon svarar inte, med däremot den andra stora hästen talar om att hon är en ung hästflicka som ska tränas lite här i stallet !

"Men hon verkar ju ha 1000 nerver utanpå skinnet", säger jag, för jag ser ju hur hon står och fladdrar med öronen och är jätteskraj vid en av de stora vita "prasselbalarna", dvs vår mat.

Dessutom ser hon ju ut att kunna springa all världens väg när som helst.

"Gu vicken larvig sak !!!!"

Nej tyst nu säger den äldre stora hästen, hon har aldrig sett sådana här förut och du var inte så kaxig du heller när du såg den för första gången.

"Minns jag inget av" säger jag lite stött.

Men jag vet att han faktiskt har rätt, för då var de ju läskiga, jag visste ju inte vad det var för något. Men nu gör jag ju det.

"Hörru tjejen" gnäggar jag till den skraja tösen, "de där är inte farliga, de äter inte upp dig !"

"Va ? säger hon förvånat och tittar upp, hur vet du det ?"

"Tja, säger jag, det är vi som äter dem !"

"Nej inte jag, säger hon då, jag skulle aldrig äta en sån där !"

"Inte det svarar jag rappt, hör med gentlemannen bredvid dig ikväll när ni får middag, så får du veta att du faktiskt äter dem varje dag !"

"Nej vi äter inget som låter så här !" vidhåller hon tvärsäkert men ändå börjar hon låta lite tveksam.

Så ser jag hur hon tittar på den andra stora hästen bredvid henne och ser mycket frågande ut.

"Japp", säger han, "Hon har faktiskt rätt den där lilla moppsiga saken, du äter dem varje dag".

Den skraja tjejen ser helt dum ut, men sen går de vidare.

"Kommer ni förbi snart igen", undrar jag.

"Vi får väl se", svarar den äldre stora hästen.

Ja vi får väl se tänker jag och återgår till "min" flock.

Bra länge efter att de stora hästarna gått iväg, står vi sedan och snackar om dem i flocken.